Marianne Rundström hade ännu inte fyllt 60 när hon började känna att hon inte var lika efterfrågad längre. Hon hade haft många tunga uppdrag på Sveriges Television: lett valvakor, debatter och partiledarutfrågningar, varit programledare för ”Agenda”.

– Jag kände att jag började ställas åt sidan, fick inte samma uppdrag längre. Så länge man inte får andra förklaringar måste man ju dra egna slutsatser. Jag har aldrig känt det från arbetskamrater, det kommer uppifrån. Det är ju aldrig någon som kommer att säga att det var på grund av ålder, det får man inte säga, men visst var det så. Många beskriver samma sak från andra arbetsplatser också.

Från att ha varit efterfrågad och uppskattad för sin kompetens var hon nu en person som var på väg bort. Det var tydligt. Hon började fundera över varför det ser ut så här och tycker att företag som vill göra sig av med sina äldre medarbetare till varje pris tänker fel.

– Själv har jag aldrig varit bättre än nu. Jag vet mycket och kan sätta saker i ett sammanhang vilket gör att jag jobbar snabbare. Jag måste ha varit en mycket sämre medarbetare när jag var yngre. Jag har ofantligt mycket mer att ge nu.

Hon bjöds in till radioprogrammet ”Stil” i P1 för att prata om hur det är att åldras i tv. Bakgrunden var att Barbara Walters, tv-ankare i USA, nyligen slutat på egen begäran vid 84 års ålder.

– I USA har de inte de här åldersgränserna. Det är till och med straffbart att fråga om ålder. Jag var ganska frispråkig i intervjun om att man känner sig passé och att man hamnar vid sidan om, får inte de bra uppdragen längre. Många hörde av sig med egna erfarenheter efter programmet.

– Sedan är det ju ett stort samhällsproblem också. Vi blir så många över 67 och det är så få som ska försörja oss. Det kommer inte att gå ihop samhällsekonomiskt om inte fler bidrar längre. Därför tycker jag det är så korkat att den som vill inte får fortsätta. (…)

>> Läs hela artikeln på DN.se