Äldreomsorgen som en marknad med 90-åriga Karin som kund – det är idealet för många svenska politiker. Tanken är förstås god: makten flyttas från det offentliga till den enskilda, jämlikheten bevaras eftersom allt är skattefinansierat och dåliga företag ratas och tvingas att förbättra sig eller att bomma igen.
Men för den som har jobbat på äldreboenden är det inte svårt att se kruxet med den planen.
Människor som är pigga nog att sitta vid datorn och jämföra äldreboenden är helt enkelt för pigga för en plats på ett äldreboende. De är sällan redo att lämna sitt hem för att ta in på en institution. Och skulle någon alert existens mot förmodan vilja göra denna sista resa, skulle hon på många håll i landet få kalla handen.
Äldreboenden är en bristvara och även om de byggs ut i stor stil är risken betydande att de förblir en bristvara, främst tillgänglig för de mycket gamla, sjuka och/eller dementa.

De mycket gamla, sjuka och dementa har svårt att leva upp till rollen som välinformerade kunder. Många förmår inte välja äldreomsorg. Än mindre har de kraft att “välja om” ifall de skulle ha oturen att göra ett val som de är missnöjda med.
De är i alldeles för dåligt skick och det står alldeles för mycket på spel. Hur vet man säkert att man väljer rätt nästa gång?
Anhöriga kan förstås gripa in, men det ska nog mycket till för att en anhörig ska flytta gamla mamma eller pappa från boende till boende av kvalitetsskäl. Den påfrestning som ett miljöbyte innebär för en skör åldring kan bokstavligen vara dödande.
Kvalitetsutveckling genom att kunderna inom äldreomsorgen “röstar med fötterna” är med andra ord en orealistisk tanke, åtminstone vad gäller äldreboenden. (…)

> Läs hela artikeln på Expressens hemsida.