[GP] I Sverige finns en sekellång tradition av att arrangera sommarkollon för utsatta barn. Sedan ett antal år ser vi en ökande trend att anordna sommarkollon för äldre, ofta i syfte att bryta ensamheten bland deltagarna.
I en tvärvetenskapliga studie där vi kartlagt fenomenet äldrekollo framgår dock att verksamheten många gånger bygger på fördomar om vilka äldre är. Vad är det som får oss att tro att ”äldre” har gemensamma intressen och behov, när vi sällan tänker så om andra vuxna individer?
Ser vi till alla de skillnader som vanligtvis anses finnas mellan vuxna människor, såsom kön, fysisk styrka, fritidsintressen, yrkeserfarenheter, matpreferenser, språkkunskaper och religionstillhörigheter, för att bara nämna några, förstår vi att den som vill skapa en verksamhet riktad till ”äldre” i allmänhet, står inför en svår utmaning.
Vi vill argumentera för att verksamheter för äldre i större utsträckning bör bygga på ett vetenskapligt perspektiv, som motverkar att äldre betraktas som problem och behandlas som ett homogent kollektiv med liknande intressen.
I artikeln ”Seniorer hörs sällan i svenska medier” (GP 15/8) lyfts problemet att det sällan är friska och socialt delaktiga personer som beskrivs när äldre och åldrande ges utrymme i medierna. I stället är det vanligen åldrandets negativa sidor som hamnar i fokus. Äldres förmodade ensamhet är ett sådant återkommande tema. Här vill vi påminna om att omfattande forskning visar att ett dylikt problemperspektiv riskerar att få negativa konsekvenser för hur äldre ser på sig själva och sitt åldrande. (…)
> Läs hela artikeln på GP:s hemsida