Den 6/2 läser jag i UNT att antalet platser i palliativ vård på vårdavdelningen Omtanken skall minska från 33 till 20. Orsaken sägs vara 62 % beläggning. På frågan om hur mycket pengar man sparar svarar t f chef Roger JoLinder följande: ”Först av allt vill jag göra klart att det här inte handlar om att spara. Vi kostnadsanpassar och kostnadsreducerar inom kommunen i syfte att uppnå en större effektivitet. Vi har en budget utifrån politiska direktiv som vi måste hålla oss till.”
Inte ett ord om vad frågan handlade om, hur mycket ”sparar” man? Men enligt Kerstin Murray finns det inga planer på att sparka personal, endast att inte återbesätta tjänster när någon slutar. Inte ett ord om vad man gör med oanvända platser. Skäl att upprepa frågan om hur mycket man ”sparar”, med tillägget ”när?”.
Från början: ledig kapacitet kan hanteras på två olika sätt. Det som valts är att kapa bort platser så som man nu gör. Alternativet vore att söka fylla platserna. Varför så inte skett sägs inte. Dock: ”Det kan hända att det inte finns tillräckligt med kunskap om att vi finns, men vi håller på att arbeta med att skapa större förståelse att man kan skicka patienter till Omtanken, säger Karin Bodin”.
Omtanken har funnits i två år. Vem borde veta det? Hur ser vårdansvariga inom sjukvård, hemvård och vård på vårdboenden på alternativet palliativ vård i livets slutskede? Handlar det bara om att man inte förstår eller att man inte vet? Har alla i vårdkedjan kunskap om vård i livets slutskede? Om inte varför?
Och tänk om man efter neddragningen får upp både förståelse och kunskap om palliativ vård, hur gör man då? ”Jag ser ingen anledning till oro” lugnar verksamhetschefen Karin Murray.
Vänta nu, vad handlar det om? Det är väl inte bara en budgetfråga för äldrenämnden? Låt oss använda begreppet alternativkostnad en stund, ett alltför elementärt begrepp för att glömmas bort i kommunens ekonomiska hantering.
Låt oss anta att kommunen har som mål att ge bästa möjliga vård och omsorg i livets slutskede. Då finns alternativen att personen förblir där hon är, hemma, på vårdboende eller på sjukhuset. Många vill säkert dö hemma. Eller så är man redan för skör att flytta till Omtanken. Det kräver omfattande vård på plats, helst dygnet runt. Vem betalar den vården? Försvinner inte den kostnaden ur kommunens kassa om personen skulle flytta till Omsorgen? Vårdplatsen på Omtanken har alltså en alternativ ”kostnadsbesparing” som måste med i kalkylen. Hur stort skulle nettot bli?
Om personen skulle både vilja och kunna flytta till Omtanken så skulle det således ingå i kalkylen. Och om brist på förståelse och kunskap förhindrar flytt, vem drabbar det?
Sedan har vi personalkostnaden. Om personalen på Omtanken har alternativ användning inom kommunen så kan det vara ett motiv, men kostnadsbesparing är det inte säkert fråga om annat än om man fyller luckor i bamanningen på annat håll istället för att nyrekrytera. Möjligen utförs också tjänster som inte skulle bli utförda annars. Dessa tjänster måste i så fall värderas i kalkylen. Blir personalen kvar på Omtanken minsakr inte utgifterna för personal förrän någon väljer att sluta där.
Så har vi lokalerna. Kan annan verksamhet i kommunen använda dessa så kanske hyreskostnader på annat håll reduceras. Hur är det med detta? Ett finansiellt plus kan också uppstå om man hyr ut till extern nyttjare. Men hur är det möjligt att utan störning inhysa annan verksamhet i lokaler avsedda får palliativ vård?
Alltså, åter till artikelns grundfråga, hur mycket sparar kommunen på denna ”kostnadsanpassning”?
Sven-Olov Larsson
Kassör UPS
E-post: kassor.ups@uppsalapensionarerna.se